"På morgonen den 24 februari väckte min mamma mig och berättade att kriget hade börjat”, det är orden som börjar nästan alla berättelserna från de ukrainska barn och tonåringar vi har fotograferat. Dessa krigsflyktingar är nu säkra i Litauen, men de flesta av deras föräldrar, kusiner och farföräldrar är kvar i sitt hemland, i krig med horderna av ryska soldater.

När man tittar på deras ansikten på fotografierna är det tydligt att det är omöjligt att besegra eller underkuva detta folk. Nästan alla deras berättelser slutar med "jag vill tillbaka dit", eller “jag kommer tillbaka så snart jag kan". Deras mödrar arbetar och stöder inte bara dessa barn som har tagits bort från krigets fasor, utan också deras släktingar i Ukraina.

När jag visade min film, “Antanas Sutkus: Scener ur en fotografs liv”, filmad för tre eller fyra år sedan i Scanorama, frågade en journalist: “skulle filmen vara annorlunda om du gjort det nu?” Antanas svarade utan att tveka. Naturligtvis. Den skulle såklart ta upp Ukraina. 

Denna tanke fångade min uppmärksamhet. Dessutom hade jag hört herr Sutkus sucka förut. “Om jag var friskare skulle jag definitivt fotografera krigsflyktingar från Ukraina. Ansikten och ögon på ukrainska barn, deras mödrar.”

Sutkus uttryckte då en annan önskan – han skulle vilja fotografera, inte ensam utan med två yngre kollegor, Artūras Morozovas och Tadas Kazakevičius som fortsätter att utveckla traditionen av humanistisk fotografi.

Jag hade det lättaste jobbet – att göra en film som följer med utställningen. Och att intervjua dem som fotograferades om krigets början, livet i skyddsrummen, reträtten och att lägga texter från dessa berättelser under bilderna.

Det är hela historien bakom vår utställning.